Hur det hela började, här är tre artiklar från  Marks Härads Biodlareförenings-blad  1997-99

 

 

Bibladet -97

 

En nybörjarens bekännelse

***

Vad är biodling för något? Smaka på ordet, Bi-odling. Odlar man bin? Ja, så måste det vara! Efter mitt första år som så kallad Bi-odlare är svaret enkelt. Två kupor, åtta svärmar på mindre än 14 dagar! Dä ä Bi-odling dä!

Men honung då, säger Du! Det blev tyvärr nästan ingen,  ca. 9 kg per kupa. Besviken? Jag? Nej, många bakslag, svett och tårar, men även många skratt och positiva erfarenheter har korsat mitt första krokiga biår. Hur började nu allt detta? Jo, i mitten av hösten -95 dök snilleblixten upp i hjärnan. Efter lite småprat med jobbarkompisen under en fikapaus skulle jag bli Biodlare!

Djur och natur ligger mig nära, så varför inte och händigheten är det inget fel på. Jag fixar kupor och bin själv så blir det inte så dyrt! Lätt som en plätt trodde jag!! Men först lite kött på benen, iväg till biblioteket och låna hem lite böcker i ämnet, eller rättare sagt, allt de hade! Började sedan läsa, läsa och läsa, tills jag inte fattade ett dugg. Jag kunde helt plötsligt ännu mindre än det jag trodde mig veta innan jag började läsa. Ok, jag fick väl vänta tills jag hade egna bin, så kanske det lossnade! Sagt och gjort, men bina måste först ha en bostad. Att köpa nytt var ju otänkbart, efter att ha studerat bitillbehörskatalogerna. Jag fick göra dem själv! Tog kontakt med biodlareföreningen i Mantorp, där jag fick tag i en ritning över en uppstaplingskupa, det skulle jag ha! Började samla material, spik och lim från gömmorna, sågade upp, limmade och spikade, samt pricken över i:et, målandet av kuporna. Efter mycket möda, lyste och sken nu två kompletta uppstaplingskupor “som sola i Karlstad”. 

Nu var jag framme i mitten av mars -96 och det var bara bina som fattades. Men det skulle nog ordna sig, jag hade ju fått kontakt med en erfaren biodlare som skulle hjälpa mig med den detaljen, så fort vädret tillät! Mars, april och maj flöt iväg, inga bin! Fortfarande dåligt väder, men så plötsligt i början av juni dök solen upp med värme och perfekt bihämtarväder. Klappart och klart, jag skulle äntligen få bli “Bi-odlare” på allvar. Kuporna stod klara och väntade på sina nya hyresgäster. Jag packade bilen full med nödvändiga bihämtarprylar och gav mig iväg, någon mils bilfärd var allt som skilde oss åt. Nästan framme skulle jag svänga av och upp på en liten skogsväg, plötsligt den sista biten fanns ingen väg, i alla fall inte ur bilens synvinkel, skulle jag ta mig upp?? Men vad tusan, hade jag tagit mig hit fick inte detta hindra mig! Bilen fick bli en bergsget som sakta kravlade sig up de sista mödosamma metrarna, fram till “Mina Bin”. Där möttes jag av bitillsynesmannen som skulle “Bi-siktiga” mina bin, innan de kom i min vård. Vad omständligt! Men ok, jag var nog lite otålig efter en lång väntan. Som om inte det skulle räcka, så var bina fortfarande ute och flög, mer väntan! Så började han gå igenom samhällena och sakta flytta över ramarna med bin till mina lådor. Första lådan var nästan full när bitillsynesmannen skulle skaka av några bin som satt på lösbotten, då bottenskivan plötsligt lossnade och for i marken med all kraft, med bin och allt. Hjälp! Jag blev alldeles kallsvettig, nu går det åt helv....   tänkte jag, men till min stora förvåning hände inget. Bina var som fromma lamm!! Tack och lov! Resten gick som en dans och jag körde hem två lådor med bin som förnöjt surrade i baksätet. 

Väl hemma öppnade jag bildörrarna för att bina skulle få luft och hinna lugna sig efter bilturen, men som alltid vid stora händelser dyker det upp nyfikna likt svampar ur jorden. Alltså ingen återvändo! Biodlaren i mig måste naturligtvis tillfredställa de nyfikna, fortast möjligt! Med den färska erfarenheten i tanken om binas fromhet kunde inget gå fel. Sagt och gjort, jag plockade raskt ut bilådorna, för att lika raskt börja plocka över ramarna i de väntande kuporna. Vad gör man inte för att imponera på grannarna med mina nyförvärvade kunskaper i bihantering. Nättaket på lådorna lyftes av, samt bedyrade hur fromma dessa små änglar var. Då händ det som inte fick hända. Ett ilsket surrande hördes, viftande händer i ögonvrån, fötter som hastigt började röra sig ifrån mig och så slutfasen, ett stick och sedan en muttrande svordom. Hjälp, vad är det som händer? Mina små änglar hade i ett nafs blivit ilskna små “mördarbin”, men värst av allt, min biodlargloria hamnade hastigt och olustigt på sne´. Lite skamset fick jag fortsätta ensam. Hur som hels så kom bina på plats i sina kupor och fram på kvällen hade de lugnat sig, ett harmoniskt surrande hördes från flustret. 

Efter ett tag stillades även min egen första nyfikenhet. Juni månad flöt, med halvdåligt väder, stilla och lugnt iväg. Juli började också lugnt, men så slår vädret om med skinande sol och värme. Bina blir som förbytta, likt Dr. Jekel och Mr. Hyde, drottningceller börjar byggas till vansinne. I början skar jag bort dem, men insåg snart att det var fullständigt meningslöst, cellerna blev som hydror, ju mer man skar bort, desto fler blev de. Jag tillsatte en extra skattlåda med mellanväggar ifall bina kände sig trångbodda och för att de skulle få annat att göra. Innan jag han blinka svärmade de för första gången. Tusentals, nej miljoner bin rusade ut ur kupan, likt ett stort surrande moln! Vad skulle jag nu göra?? Skulle jag ringa min nyvunna och mer erfarne biodlarkollega, eller? 

Jag beslutade att först försöka själv, att fånga en svärm kan väl inte vara så svårt! Svärmen satte sig oväntat enkelt i oxelhäcken strax bredvid kuporna. Segervisst gick jag till verket, men först lite utrustning. Slöja, ev. lite rök, en sekatör, men vad skulle jag fånga svärmen i, en plasthink? Ja, så fick det bli. Infångandet gick lätt, förvånansvärt lätt! Några enkla handgrepp med sekatören och svärmen var i mitt våld. Visserligen var myllret av bin lite läbbigt, en stor levande massa likt en geléklump, så hela skyddsmunderingen användes. Svärmen var säkrad med ett nätlock över hinken. Nu kom nästa problem, vad skulle jag göra med den? Måste rådfråga någon, det fick bli min nyvunna och erfarna biodlarkollega, det blev en hel del samtal under sommaren med honom. Om jag blev klokare av det vet jag inte, men det var ett bra stöd när det krisade som mest. Hur som helst, rådet var lika simpelt som enkelt, tillbaka med svärmen i kupan bara! Eftersom drottningen var vingklippt fanns hon troligen inte med i svärmen, hon borde snarare ligga och sprattla utanför flustret. Trots intensivt letande hittade jag henne inte. Känslan att hon fans i närheten infann sig dock hela tiden eftersom det kröp omkring en massa bin i gräset utanför flustret, utan att visa några tecken på att flyga tillbaka till kupan. 

Trots att jag inte hade hittat drottningen beslöt jag att slå ihop svärmen med modersamhället och låta en ev. drottning följa med in i kupan, de fick göra upp om drottningväldet själva. Det verkade fungera bra. Senare på kvällen låg jag på alla fyra utanför flustret och fingranskade de små grupper av bin som fortfarande var kvar i gräset. Tusan också om jag inte skulle hitta drottningen, hon måste finnas där! Plötsligt bränner det till kraftigt i fingret, aj! Ett bistick, det först för mig. Jag hade i min iver råkat klämma ett bi. Efter omplåstring återupptogs sökandet, nu med kraftiga handskar. Jag petade försiktigt runt i bina. 

Där, vad var det för något? Jag kollade extra noga, petade bort några speciellt envetna bin som vägrade flytta på sig och där lyste en vit fläck till! Drottningen? Ja, men tyvärr död.

Nästa morgon vaknade jag och hoppades att dagen skulle bli något lugnare än gårdagen, men tanken hade knappt ebbat ut, så hade jag en ny svärm! Men vad? Det var från samma kupa som föregående dag. Det kan väl inte vara riktigt, var det en eftersvärm kanske? Turligen nog satte sig svärmen på exakt samma ställe i oxelhäcken som gårdagens svärm. När jag väl hade sansat mig efter den första förvirringen plockade jag fram nödvändig utrustning. När jag kom ut för att ta mig an uppgiften fann jag till min stora förvåning ytterligare en svärm, nu från den andra kupan. När de lugnat sig satt även denna svärm turligen några meter från den första svärmen. Nu hade jag olustigt två svärmar att ta hand om. Ok, det är väl inte svårare än en, det fick bli två plasthinkar denna gång. Elle tre? Men vad nu? Ytterligare en liten svärm, från den första kupan, rusade ut ur kupan! Hjälp! De hade blivit spritt språngande galna. Hade de fått solsting eller? Detta stred mot allt förnuft! Paniken var nu ett faktum, jag måste ha hjälp! Ett samtal till min rådgivare fick bli lösningen, men nu fick jag inte tag i honom, han hade själv problem med sina bin. Nu var goda råd dyra, skulle jag ringa någon annan, men vem? Eller skulle jag försöka själv? Ja, jag fick fatta besluten själv, först fånga svärmarna! 

Orolig och osäker gick jag verket, jo det gick bra! Två hinkar och en låda med bin stod efter ett tag i skuggan under eken och väntade på ytterligare beslut, men bäst av allt, mitt självförtroende hade drastiskt stärkts och oron hade släppt. Ännu ett samtal till min biodlarkollega, fick fortfarande inte tag i honom. Vad skulle jag göra? Tillbaka med bina i kuporna? Inte så lätt nu, vilka hörde ihop? Många frågor surrade i huvudet. Kanske en helt ny kupa? Jag hade ingen mer kupa. Skulle jag ändå köpa en ny kupa? In och kollade i katalogen från Tofta, de kanske hade en enkel och billig kupa för ändamålet, en frigolitkupa kanske? Ja, varför inte! Så fick det bli, ut till bilen och iväg. Återkom på eftermiddagen med en frigolitlåda och sedan ett nytt samtal till min personliga rådgivare. Denna gång fick jag tag i honom och förmedlade mitt dilemma. Rådet var lika enkelt som förra gången, slå ihop svärmarna i den nyinköpta kupan med en honungsram och nio mellanväggar. Drottningarna fick göra upp själva även denna gång och några mer svärmar skulle jag troligen inte få. Skulle jag tro på det? Hur som hels hoppades jag på lite andrum, detta var lite för mycket för mig. 

Skulle det inte vara lugna fina stunder med flitiga flygande nektarsamlande bin i sommarsolen? Hos mig verkade de inte finnas! Jag fick vänta och se, ingen idé att deppa, något mer kunde väl inte hända. Bina rev säkert upp ev. resterande drottningceller, enligt facklitteratur och min rådgivares utsago. Eller gör de inte det? Ett visst tvivel kvarstod! Det blev några lugna dager sedan bröt helvetet löst igen. En ny svärm, som försvinner. Efter ytterligare några svärmar, bryter den totala paniken ut. Hjälp!!! Snart finns inga bin kvar, hade nu tappat ytterligare två svärmar, totalt åtta svärmar på knappt 14 dagar. Då övergick paniken och oron till ilska. Nej, nu måste jag göra något konkret, åtminstone för mitt självförtroendets skull. 

Bina var nu mycket lättirreterade och i detta skede fick jag mitt andra bistick. Helt oprovocerat rakt på örat och långt bakom kuporna. Vad i helv..... Nä nu! Fan, detta var en ren krigsförklaring, nu var jag tvungen att gå till anfall, inte skulle jag stå här och bara ta emot. Illröd av ilska skenade jag iväg och hämtade krigsuniformen, samt det tunga artilleriet, röken och kniven! Nu skulle de förba....... drottningcellerna bort! I detta uppretade tillstånd användes röken mycket skoningslöst. 

Så här i efterhand undrar jag om inte bina fortfarande är impregnerade av rök, men i krig och kärlek är allt tillåtet, eller? Operation “celldissekering” hade hur som helst inletts, varje millimeter av ramarna granskades mycket noggrant och varje oönskad cell avlägsnades skoningslöst, förutom en i varje samhälle ifall bina var drottningslösa, det skulle kollas upp senare när allt hade lugnat sig. Totalt skar jag bort ca. 30-40 celler på två samhällen! 

Trots minskad bimängd var det mycket svårt att hitta några ungdrottningar, men av en ren slump hittade jag en drottning i den ena kupan, vilket medförde att reservcellen avlägsnades. I den andra kupan hittades ingen drottning så reservcellen fick sitta kvar där så länge. Samhället i frigolitlådan blev efter en veckas lugn, genomgången, varvid drottningen lätt hittades, det var den blåmärkta drottningen från kupa två. Följande veckor blev äntligen lugna, både för mig och bina. Svärmen utvecklade sig bra, medan de båda andra stod helt stilla i utveckling, snarare började bimängden oroande minska. Äggläggningen hade inte ännu kommit igång, samt att jag fortfarande inte hittat någon drottning i kupa två och reservcellen hade heller inte kläckts. Funderingen om att utöka till totalt tre kupor började allt mer bli utesluten. Istället beslöt jag i början av augusti att förstärka två samhällen, dels till svärmen i frigolitlådan, vilken jag hoppades mest på, dels förstärka det förmodade drottningslösa samhället i kupa två, som jag trots allt uppfattade som starkare än kupa ett. Med lite tidningspapper gick hopslagningarna bra.

Några dagar senare kollade jag upp om drottningarna var oskadade eller inte. Den blåmärkta drottningen från frigolitlådan var helt ok. Till min stora förvåning hittades även den tillsatta ungdrottningen i kupa två väldigt lätt, eller var det inte hon? Ungdrottningen verkade helt plötsligt mycket större än den jag hade tillsatt, jo det måste vara en annan drottning! Hon hade hållit sig gömd i kupan när jag letat efter henne, tills nu. Lättad lade jag tillbaka täckbrädorna och lämnade dem ifred, nu var det bara att vänta, att hon skulle börja äggläggningen. Total frid rådde nu i bigården, äntligen! 

Vädret som varit någorlunda stabilt sedan mitten av juli, hade medfört att bina varit ute och flugit flitigt. Det gav trots allt lite hopp om att det ändå skulle bli lite honung i år. Rallarrosen blommade för fullt och kanske skulle ljungdraget komma igång också, jag höll tummarna. Optimistisk gav jag dem en skattlåda till för säkerhets skull. Några veckor senare kontrollerade jag honungsmängden i kuporna, vilket var mycket nedslående, samt om äggläggningen i kupa två hade kommit igång? Glädjande fanns nu mycket täckt yngel, samt larver i olika stadier. Bina som varit flitigt ute hade inte fått tag i tillräckligt med nektar från blommorna. Var det för sent eller för torrt? Hur som helst blev honungsmängden mycket låg. Nu började det allmänt också talas om “cementhonung”. 

Ännu ett orosmoln, men vad tusan var det för något? Att det inte gick att slunga ur ramarna stod snart klart, men hur såg man skillnad på cementhonung och vanlig honung? Många frågor och lika många svar, jag blev inte klok på detta. Typiskt, räckte det inte med att få för lite honung, skulle den nu vara oanvändbar också, jag tycks förföljas av otur, eller var biodling så här? Men skam den som ger sig! I mitten av augusti hade jag snickrat färdigt min tredje kupa, denna gång en Smålandskupa, vilket jag råkade nämna för min biodlarkollega. Han tyckte absolut att kupan inte skulle stå tom över vintern, lika ivrigt skulle han ordna ett samhälle billigt till mig. Ok, så fick det bli, glömt var nu sommaren vedermödor, ny glöd hade nu tänts i kroppen och nästa år skulle säkert bli bättre. Nu fanns det tre stycken kupor i min bigård, jag hade hastigt och oväntat blivit en “Storbiodlare” på allvar.

Summerar man intrycken från det gångna året så har jag haft ett händelserikt biår. Från först ide´n, de först spända kontakterna med biodlare på ett bimöte i Skene, de vänliga och positiva bemötande från andra biodlare, spänningen vid hämtningen av de första egna bina, det totala kaoset vid den egna bigården i somras, givande och lärande biträffar i Mats Perssons bigård, Åke Ferms kursverksamhet med många finurligheter och många skratt. Listan kan bli lång. Det blev visserligen inte som jag tänkt, men trots allt har det varit toppen!!! Som nybörjare saknade jag mest en fast kontaktpunkt, typ föreningsbigård med ev. Tidskrifter, böcker, filmer etc., uppställda visningskupor, kanske ett slungrum, eller en snickeriverkstad. Vad vet jag, men det skulle förenkla mycket för nybörjaren och kanske locka nya medlemmar till föreningen. Jag vill också passa på att tacka alla som varit till hjälp under året, både med goda råd och handgripligen. Ingen nämnd och ingen glömd, många tack!

 

Hälsningar Benny

 


 

Bibladet -98

 

Mera bekännelser, eller....

Hur gick det för "Bi-Odlar´n"?

***

Hallå där, kommer ni ihåg mig? Han " Bi-Odlar´n" ! Han som odlade bin förra året, han Nybörjan! Det känns som om jag fortfarande bara odlar bin, visserligen har jag inte haft så många svärmar i år , som ifjol. I stället har jag odlat arga, ilskna, nej, helt vansinniga bin som jagat mig runt i trädgården, de få gånger jag försökte rota i kuporna. Nåväl jag har förvisso fått mer honung totalt i år, än förra året, men slutsummeringen för året blir ändå VANSINNIGT ARGA BIN!!!! 

Hur började nu året då? Jo, jag hade börjat att planera att utvidga bigården med ett antal kupor, men på grund av brist på tid, plats och utrymme gjorde att jag inte hann att bygga nya kupor under vintern, så det fick bli "köpe-kupor".  Efter mycket grunnande, valde jag en enkel träkupa, typ Hörekupan, med en isolerad takhuv. Beställde senare kuporna av en tillverkare utanför Stockholm, vilket blev en trevlig helgutflyckt i mitten av maj,  jag lastade matkorg och sambo, nåväl hon kunde gå själv, i lånad pickup och for iväg för att hämta mina nytillverkade kupor. Efter uppgjord affär bjöds vi på mat och fika, samt en massa "Bi-snack". Sen bar det hem igen och kuporna kom på plats efter lite målningsarbete.  

Försommaren började lugnt och sansat, efter konstens alla regler, tills en vecka före midsommar, då inträffade den första svärmen. Jag drabbades inte av någon panik denna gång, jag hade ju rejält med rutin från ifjol! Mycket riktigt, svärmen bärgades galant! En vecka senare, klockan två på midsommarafton, strax före midsommarmaten, passade den andra svärmen lägligt på! Tyckte dom ja!  Det var bara att ta fram slöja, handskar, samt något att fånga svärmen i, sillen och nubben fick vänta! Naturligtvis gick infångandet inte klanderfritt denna gång, halva svärmen hamnade utanför. Jag hade väl lite för bråttom, midsommarmaten stod ju och väntade, men med svetten pärlande i pannan löste det sig ändå till slut och midsommarfirandet fick fortsätta som vanligt.  

Därefter var bina som genom ett trollslag förbytta, de hade av någon anledning bytt om från fåraklädseln  till något mer vasst och taggigt, mer likt han med eldgaffeln! Förvånad av det snabba förloppet, från lugnt till hetsigt och aggressivt temperament, stod jag bara och rev mig i huvudet! Vad hade hänt??? Märkligt vad verkligheten känns påträngande i dessa lägen. Den verkliga VERKLIGHETEN verkar inte riktigt komma överens med mig och böckernas verklighet! Hur som helst var nog detta startskottet för en varm och stickslig sommar. Nu var tiden även mogen för att hämta, de sedan i våras beställda Buckfastdrottningar som skulle förbättra honungsskörden, visserligen hade dom blivit något försenade på grund av vårens sena ankomst, men det skulle säkert gå bra, dom gamla drottningarna skulle ersättas med riktiga drottningar var det tänkt, samt till utökningen av bigården.  

Trots all planering började allt gå på tok redan vid första manövern, tanken var att flytta kuporna ett antal meter från ursprungsplatsen, för att skilja flygbina från de något snällare ungbina! Snälla ungbin, trodde jag, ja ! Ack, ack så fel jag hade! Jag fick visserligen flyttat kuporna, men sedan gick det knappt att arbeta med bina. Det hela slutade i ett totalt inferno, hade bina varit lättirreterade tidigare på sommaren, så var det intet vad dom hade i beredskap åt mig nu och som sagt var, snälla ungbin, så  f..... heller! Allt som allt tog det två dagar att tillsätta sex drottningar, fem bistick och en boxhandske till näve, samt 30 kg honung som en liten tröst, blev slutfacit av tillställningen. På tal om boxhandske, handskar är nog bra, men dom hjälper föga mot bistick, i alla fall inte ett par, inte två par heller förresten, tro´t om du vill, men jag vet! Efter sommarens sticksliga fajter, har jag lärt mig att dämpa både smärta och svullnad efter bistick rätt bra, receptet har blivit iskallt vatten, i ett par minuter, plus lite salubrin, alltid lär man sig något nytt! Men jag undrar varför det uppstår en sådan illmarig munterhet med en uppsvullen hand eller fot, bland folk (biodlare), eller är det bara inbillning? Förhoppningsvis är det väl inte så att skadeglädjen är den enda riktigt sanna glädjen, fast fan vet!  

Hur gick det nu med drottningstillsättningen då? Jo, efter 10 dagars väntan, mycket spänd förväntan, gick jag till verket för att kolla resultatet, kanske redan något nedstämd till mods? Första kupan, ingen drottning inga ägg, jag började oroligt grubbla, skulle detta bli ett totalt fiasko, eller? Jag fortsatte i andra kupan , ingen drottning där heller! Hjärtat började slå häftigare, nej detta fick inte vara sant! Ivrigt sökande på ramarna, om bina ändå kunde stå stilla! Då upptäckte jag nylagda ägg, det fanns plötsligt ägg i varenda ram, äntligen något spår efter drottningen i alla fall! Tredje kupan lika så, massor av nylagda ägg och även en drottning, men det var något fel med henne, hon saknade färgmärkningen, hade den skavets bort eller? Jag vet inte, men jag hade i alla fall en drottning! I kupa fyra fanns både rätt drottning, samt fullt med nylagda ägg. Spänningen började äntligen att släppa och jag började se ljusare på saker och ting. I femte kupan var det mycket oroligt, tala om yra höns, men detta slog alla rekord. Här fanns varken ägg eller någon drottning, i alla fall gick det inte att se något vid detta första försök. 

Det dröjde drygt en vecka innan jag kunde göra nästa inspektion i kupan, då hade dom lugnat sig så pass att jag helt kunde konstatera att det inte fanns, varken drottning eller ägg, vilket jag förvisso befarat sen tidigare. Nu var goda råd dyra, hur skulle jag kunna rädda samhället eller skulle jag förstärka något annat samhälle? Med Jannes och Mats drottningsodlingskurs i färskt minne, vilken hade varit mycket lärorikt, funderade jag, om jag inte skulle försöka att, på ett kontrollerat sätt, driva fram en egen drottning. Tiden var visserligen mycket knapp, men om vädret bara bestod augusti ut skulle det kanske fungera ändå. Jag skred till verket, en liten kakbit med nylagda ägg och larver från det mest harmlösa samhället skars ut och tillsattes till det viselösa samhället.  

Augusti månad blev den mest intressanta perioden under hela bisäsongen, många frågor krävde sina svar denna tid, många frågor fick sina svar, men inte alla, samt skulle vädret hålla i sig? Vilket var det största orosmolnet! Jag eller rättare sagt den eventuella nykläckta drottningen behövde det för att hinna para sig. Drottningen kläcktes en dag före beräknad tid, bra! Vädret höll också turligen i sig, vilket medförde att drottningen lyckades att para sig och efter en liten tid fanns även nylagda ägg i cellbottnarna. Även bina hade blivit mycket snällare och lugnare under denna tid, nu som först kunde jag börja att rota i kuporna på ett normalt sätt, visserligen något försiktigt i början, binas försommarstemperament gjorde sig fortfarande påminda i minnet! 

Självförtroendet hade fått sig en rejäl knäck efter sommarens bataljer, men det gick bättre och bättre! Samhället fick senare förstärka och ersätta den äldsta drottningen i bigården, vilket lyckades till fullo. Jag hade trots mycket förtret lyckats att på egen hand bli en riktig "Drottningsodlare", också ! Inte illa pinkat av en trähäst, va? Var skall detta sluta månde? Den sjätte drottningen hade hamnat i en treramars avläggare, vilken senare användes som ersättare till en av drottningsförlusterna. Detta sätt var den bästa tillsättningsmetoden och lugnaste, men den tog lite längre tid att genomföra och var lite omständligare. Kanske använder jag denna metod nästa år, istället för vanliga tillsättningsburar. Vi får se, det fungerade i alla fall väldigt bra.  

Slutskattningen blev väl inte så lovande, men 40 kg fick jag ut och slungningen, samt övriga honungshanteringen fungerade relativt bra, frånsett vissa mindre missöden. Vinterinfodringen till bina flöt också smärtfritt förbi, visserligen var det två samhällen som inte tog åt sig allt foder, kanske inte så konstigt förresten, invintringen drog ut på tiden. Jag var långt inne i oktober innan jag fick ge upp, men de två samhällena får jag kolla upp extra noga till våren och hoppas att fodret räcker, samt att våren inte dröjer så länge som de två senaste åren. Från det ena till det andra , på tal om vissa mindre missöden, KAKFALL ! Detta måste ni väl ha hört talas om? Det är definitivt inte något kakfat som rasar från bordet, kanske, men ändå inte! Av alla erfarenheter som jag tillskansat mig under dessa två år, skulle jag allra helst vilja avstå från denna. "Kaaak-fall", det är så att man ryser, kletigt, massor av jobb, behöver jag säga mer? Jo, flytande golv! Ytterligare ett litet missöde i samband med kakfall. Flytande golv är bra, bara det inte finns ett par kilo honung inunder. Det var det som hände mig! Ännu mer jobb, men det får vänta till nästa år. För nästa år blir säkert bättre! Eller hur? För vi biodlare, jag får väl kalla mig det nu, har väl alltid en "pessimistisk optimistisk" inställning ,  eller?

 

Hälsningar Benny.

 


 

Bibladet -99

 

Jag "Bi-Odlar´n"

***

Oj, oj, oj, oooj, det är inte lätt att vara biodlare. Varför håller man på med biodling? Det måste finnas något som är lättare? Är man tokig, eller? Det heter att alla goda ting är tre, men den som kom på det uttrycket måste ha menat "onda ting" istället. Det har nu varit tre år i följd som det varit lite, skall vi säga "småjävligt" att vara biodlare, i alla fall för mig som nybörjare. Man har ju inte en aning om det är en själv som gör galet, eller om det är Horn-Pär som styr. Nu kanske jag inte skall vara för nedslående, honung är ju inte allt här i värden, för det är inte det enda som jag gått miste om i sommar. "Sommar och sommar", sa jag sommar, hmm.? 

Kan man kalla detta sommar ?? Njaa! Hur som helst, medan min omgivning fajtats med oresonliga och svärmlystna bin, har jag inte haft en enda svärm till förtret, inga argsinta mördarbin som jagat mig runt i trädgården, ingen honung, inte ens lite cementhonung, att söla ner köket med vid slungning, i det stora hela en mycket lugn och behaglig bisäsong, jo förresten jag hade lite problem med myror tidigt i våras, det är små luriga jävlar, men dom satte jag "P"  för och så var det visst ett samhälle som inte ville invintras ordentligt i höstas, men som sagt var en mycket lugn och behaglig sommar, mellan regnskurarna. Eftersom jag inte har haft så mycket arbete med mina bin, så har jag haft tillfälle att rätta till de missöden som jag drabbades av ifjol, samt testa på lite andra saker, bland annat så fick jag prova på att odla drottningar enligt konstens alla regler, efter en snabbkurs i Boråsortens biodlarförenings regi. 

Naturligtvis så behövdes det lite litteratur i ämnet, samt några drottningsodlingskupor, plus lite annat smått och gott för att få den rätta stämningen, efter en liten översikt över vad som fanns, så inköptes det allra nödvändigaste för att lyckas, i alla fall inbillade jag mig det! Murphys lag varnades vi för redan vid första mötet och denna lilla lag verkade stämma väldigt bra överens med verkligheten! Undrar varför, själv försökte jag med fem stycken små larver och jag hoppades att det skulle kunna bli cirka tre drottningar av dessa, men icke, visserligen fick jag fram tre stycken kläckta drottningar men det blev bara en som blev parad och äggläggande. De andra två försvann troligen vid parningsflykten, man får hoppas på bättre tur vid kommande försök, för fortsätta kommer jag troligen att göra, om än i liten skala för husbehov. Andra trevligheter som jag ägnat mig åt har varit att utöka bigården, det har väl varit som en liten experimentverkstad i bigården, ingen metod har väl varit bättre eller sämre än någon annan, men det har varit roligt att prova på och förhoppningsvis har man lärt sig något nytt. 

Avslutningen på året var nog en kurs på Viskadalens folkhögskola, en kurs i att växa, en kurs som Yrkesbiodlarna hade anordnat. Det var mycket som passerade hörselgångarna den helg som kursen varade och förhoppningsvis mycket matnyttigt för framtiden. Visserligen fick jag mina små dagdrömmar krossade med hull och hår, men skam den som ger sig, är man tokig så är man. Kan man inte gå rakt, så får man ta en omväg, bara man kommer till målet, eller åtminstone så nära som möjligt! Förresten det viktiga är inte målet utan vägen dit, det är väl så man säger? Och till slut inget ont som inte har något gott med sig, efter tre dåliga år, så kan det ju bara bli bättre, honungen kommer att flöda till binas och biodlarens förtjusning, så ha en skön och trevlig, kommande bisommar!

 

Hälsningar Benny.

 

...efter tre bedrövliga nybörjarår, så har det trots allt gått mycket bra! 


Start ] Min biodling ] Karta ] Info och länkar ] [ Kåseri ]

 © Benny Edvinssons Bigård

www.markhonung.se